Vi är här.

Ja, nu är vi här. Inte helt smärtfritt men vi lyckades.

********************

På söndagen, för en vecka sedan, lämnade jag och Erik Sverige med 23 kollin och fyra barn. Det blev ett par sista-minuten-väskor där allt slängdes ner som vi kom på timmarna innan avfart. Vi fick hjälp hela vägen fram till sista trappan på Kastrup av mamma, lillasyster Josse och hennes två barn (de krävde dock vars en barnvagn vilket gjorde att de extra händer vi fick i mamma och Josse behövdes till att köra barnvagnarna - men! - det var trevligt med sällskapet, det moraliska stödet plus att vi var flera vuxna som kunde räkna barn och kollin så vi är ytterst tacksamma). Vid avstigning på Kastrup bildade vi ett led och öste ut väska efter väska. Två män tittade förfärat på väskhögen, frågade om alla - alla - väskorna var våra och började sedan hastigt hjälpa till. Vi fick ut alla väskor samt alla barn och när vi stod nöjda på perrongen och andades ut insåg Josse att ena barnvagnen var kvar på tåget, kastade sig in och fick ut även den. Efter att ha lyckats med konststycket att frakta väskorna genom flygplatsen, till incheckningen, checka in allt, besöka toaletter lite då och då, slarva bort och leta upp barn, äta en utsökt middag så var det då dags för det sista farvälet - som såklart slutade i ett mindre gråtkalas. 

********************

När vi gick själva genom securityn kom vi ett steg närmre att känna att detta är på riktigt. Nu händer det.

Vid kontrollen av handbagaget blev ena väskan stoppad och jag fick frågan: "Do you have any liquides in here?" två gånger på vilka jag självsäkert svarade nej båda gångerna. Då sa hon istället: "Okey, I will show you." och öppnade väskan som fullkomligt svämmade över av vätskor - salvor, krämer, parfymer, flytande tvålar och annat badrumsrelaterat. Det var en av sista-minuten-väskorna. Jag brast ut i ett hysteriskt gapskratt som blandades med förtvivlan när jag insåg att mina nyinköpta Esse-produkter till ett värde av 2.700 kronor låg i väskan. Samtidigt blev ytterligare en väska stoppad och i botten fanns en stor skruvmejsel. De visade den och tittade frågande på Erik som demonstrativt avväpnande höll upp händerna i luften och utbrast: "I have NO idea how that got in there! It is NOT mine!". Överseende förklarade de för oss att vi kunde lägga skruvmejseln i väskan med vätskor och checka in den. Jag såg framför mig ett oerhört komplicerat uppdrag men det tog fem minuter så var det fixat. Tack Kastrup!

Flygresan gick bra. Mellanlandningen med restauranger och butiker innebar förtvivlade bortskämda barn under ytterst korta stunder, Maja försvann bara en gång och vid ett enda tillfälle upptäckte famlijen som vi reste ner tillsammans med att Gusten satt ensam några hundra meter bort i korridoren och uppenbarligen var av med oss då vi stannat vid några sittplatser medans han åkt vidare på rullbandet. Jag skulle gissa att han suttit där i en halvtimme och att vi inte hade vunnit best-parents-award just den dagen. Men jag tänkte också att "Yes, jag gjorde helt rätt i att outtröttligen kämpa för att lära mina barn: *Om ni är av med oss SITT STILL!* i sann Hitta vilseanda." Det var såklart inte första gången det lönade sig men kanske en av de gånger jag varit mest tacksam för det.

Tuva mådde illa under långflygningen och gnällde en del men sov ändå till och från. Vi bytte platser några gånger för att hitta optimala sovställningar fast trots det blev det knappt någon sömn att tala om. Väl framme i Nairobi skulle blanketter fyllas i med fyra trötta barn runt fötterna och sedan var det dags att vandra för att ställa sig längst bak i den obeskrivligt långa, långsamma kön till säkerhets- och VISAkontroller. När vi änligen nådde slutet av kön rasade Tuva ihop i en hög på golvet av trötthet och illamående varpå jag satte henne i en rullstol som stod bredvid oss med en spy-påse i händerna. En man - vars arbetsuppgift tydligen var att köra rullstolen - kom direkt fram för att ta över. Han frågade vilka barn som var våra och om vi hade allas VISA. Vi hade upptäckt dagen innan att vi inte hittade Majas VISA men insåg att det inte fanns något att göra. Vi förklarade detta och mannen visade oss (och körde Tuva) till kontoret för dessa frågor. Tydligen behövdes det inget till Maja, trots att hon ska gå på gymnasiet där, så när det blivit klarlagt tog han oss, med Tuva i täten, förbi hela den långa, långsamma kön och fram till kontrollbåset. Tacksamhet igen. Efter det skulle alla tio handbagage upp på ett band och igenom röntgen för att sedan okontrollerat ramla ut på golvet på andra sidan. Optimalt system... Två av våra väskor skulle även granskas innan vi äntligen fick lämna flygplatsen, med Tuva i rullstol och fyra vagnar packade med 23 kollin. På väg till Svenska skolan-skolbussen ramlade såklart några i marken men till sist var allt - barn och väskor - instuvade i bussen. Mannen som kört Tuva samt hjälp oss att plocka och lasta vårt bagage hade vi inga Kenyanska shilling till men han sa att det gick bra med svenska kronor så Erik gav honom det vi hade: en 200-lapp. Han såg besviket på den uschla skrynkliga lappen men vi gissar att han blir nöjd på växlingskontoret. 

Bussresan till Svenska skolan, genom slummen och på guppiga, slingriga vänstertrafikerade vägar, gick nog så smidigt det är möjligt och tack vare spy-påsen slapp vi en smärre katastrof när Tuvas illamående till slut tog övertaget.

********************

Äntligen framme. SSN. Svenska Skolan Nairobi!

Alltså, omgivningen, lokalerna, personalen, kollegorna och hela atmosfären var som en lisa för själen. Helt magiskt och precis det som behövdes just då. Barnen lekte och de vuxna pratade och skrattade. Vi åt, solade och vilade i utemöblemangen på skolgården. Nu var det verklighet. Det kändes bra.

Under veckan har vi fått vår lägenhet (som har sina fördelar och nackdelar) möblerat om, bytt rum, haft kontakt med allt från husvärd, rörmokare och elektriker till taxichaufförer och potetiella maids. Det har gjorts mindre utflykter med och utan Svenska skolan och besökts masaaimarknader där jag prutade ner en målning från 12,500 kr till 1290 kr utan att veta om det egentligen var ett bra pris. Vi har grillat med kollegorna vid poolen på skolgården och fått våra arbetsbeskrivningar samt säkerhetsgenomgångar i parti och minut. Gusten och Tuva har blivit favoritklassade hos myggen och jag visade upp dessa bleka, vithåriga barn med mörka ringar under ögonen fulla med röda prickar över hela ansiktet och kroppen för en äldre förtroendeingivande dam på apoteket som satte diagnosen "mosquitos" på dem båda till min stora lycka (misstänkte en afrikansk variant av vattkoppor). Jag har planerat hur förskolan ska förändras gällande både inredning och pedagogisk verksamhet och vi har fått våra skrivbord på arbetsrummet. Vi har betalt hyran genom att hämta ut kontanter i omgångar med olika kort för att sedan gå med kontanthögen tjock som en bok till bankkontoret. Flera gånger dagligen har vi besökt köpcentrat intill vår lägenhet för att komplettera med inredning, skaffa bättre myggnät, handla mat, shoppa, gå på bio och ordna mobilabonnemang. Gällande mobildelen tänker jag inte gå in på några detaljer men kan säga så mycket som att jag varit i butiken fem gånger nu och det fungerar fortfarande inte på ett tillfredställande sätt. Dagen efter att jag slarvat bort (blivit bestulen på?) både mitt körkort och mitt Norwiegankort valde uttagsautomaten att svälja mitt Visakort. Suck.

Med andra ord är det mycket att göra när man flyttar till ett nytt land. Att-göra-listan blir inte kortare, nya viktigheter tillkommer, men saker faller på plats efter hand.   

Barnen finner sig i det nya. På frågan om det är bättre än de förväntat sig svarade Nora: "I guess" vilket är ett högre betyg än vi vågat drömma om. Under veckan som gått har det funnits stunder då vi tvivlat på vårt beslut och stunder då vi njutit mer av livet än vi gjort på länge. Det går upp och ner men det är inga stora svägningar. Det känns på många sätt fantastiskt men allt är inte bara positivt. Såklart. Barnen är fortfarande barn. Tonåringarna är fortfarande tonåringar. Vi har massor att göra och många intryck att bearbeta. Att börja på ett nytt jobb är krävande nog utan att behöva hantera hundra andra förändringar.

********************

Men vi vet nu att beslutet var rätt även om det oftast känns som att vi bara är på semester.