Hur har vi det?

Folk frågar hur vi har det. Jag tänker: Jodå, bara bra tack. Själv då? eller Oj, var ska jag börja, hur lång tid har du?

Livet här är ett liv lika ordinärt och vardagligt och rutinfyllt som vilket annat liv som helst samtidigt som det är totalt omvälvande och händelserikt och fullproppat med nya upplevelser och intryck varenda dag. Det är svårt att sammanfatta. 

Vi har ett liv och en vardag här nu och vi trivs bra. Barnen har anpassat sig bättre än vi hade vågat hoppas på och både skolgång och kompisskapande flyter på väldigt väl.

Denna helg var jag ensam med barnen för första gången. I Landskrona hade jag en handlingsplan för ensamma helger som jag trivdes med. Jag gillade ensamma helger. Jag träffade Josse och barnen lekte, vi gick hem till mamma och fikade pannkakor, körde till Väla en sväng, barnen sprang runt till olika kompisar, jag tog ett dopp med Malin och gick en långrunda. På kvällen beställde vi hemkörning från Mickis som vi åt medans vi tittade på film i vardagsrummet och när alla somnat läste jag, kollade serier på datorn och skrev med någon annan tillfälligt ensam själ på messenger. Vissa saker fungerar bra även härifrån medans andra - såklart - är omöjliga. Det är lite extra ensamt och utelämnande när jag inte vet vad jag ska göra en helg själv i Kenya. I lördags vaknade jag med denna tomma, oroliga känsla men avslutade dagen med en känsla av lycka och glädjefylld trötthet. Ensamma helger kan bli riktigt bra även här!

Efter att jag kommit över min självömkan i lördags gjorde jag frukost till barnen och gick sedan ner till vårt lilla, men mycket fräscha och fullt tillräckliga, gym på bottenplan. Crosstrainern har ett trevligt program som jag upptäckte häromdagen och jag har ett överflöd av olyssnade poddavsnitt så det var bara att köra igång. När jag avslutat den och påbörjat magmaskinen dök två kenyaner upp - en arbetar som städerska/alltiallo här i huset och den andra var tydligen en rörmokare/elektriker/tvättmaskinsinstallatör som skulle installera vår nya tvättmaskin. Vi gick upp i lägenheten och medans de kämpade med maskinen åt jag frukost. Efter en stund deklarerade de nöjt att allt var klart och det var bara att köra igång den. Då jag lärt mig ett och annat under dessa månader ställde jag följdfrågan: Så om jag vill tvätta nu kan jag bara lägga in smutsiga kläder och sen tvätta? Nu direkt? Den funkar utan problem? Jodå, det skulle den absolut göra så vi beslöt att testköra den medans de båda fortfarande var kvar. Krävs inget geni för att räkna ut att den var lika aktiv som ett mumifierat lik va? De såg båda genuint förvånade ut och tvättmaskinsmannen testade alla knappar både på maskinen, väggen bakom den och även några i ett litet skåp ovanför spisen i köket. Efter en stund sa de att han skulle komma tillbaka med nödvändiga tillbehör för att få den att funka och avlägsnade sig. Jag chansade på att jag skulle hinna duscha innan han kom tillbaka - det gjorde jag. Han har fortfarande inte kommit tillbaka.

Efter det misslyckade tvättförsöket gick jag och handlade med Gusten och Tuva. Jag hade bjudit hem några andra ensamma mammor med barn (inte bara min man springer lopp på helgerna eller reser iväg på egen hand till okända platser tydligen) och bett Maja laga mat till oss. Jag ville bjuda på vin till maten men tydligen är inte bag-in-box ett internationellt begepp. Damen vid disken på det lilla systembolaget tittade länge på mig och sa sedan: If you pick a bottle of wine we can find a box for you to put it in. Jag hittade i alla fall en riktig bag-in-box till sist men blev aldrig klok på vad de kallar det här. Jag försökte även fråga om den sortens vin jag valt skulle passa till de vegetariska tacosen som Maja planerat att tillaga men det verkar inte som att tacos är en lika självklar lördagsrätt här som i Sverige. Det blev slutligen en hel del handlat och när jag stod där med fem proppfulla kassar insåg jag fördelen med att bo här och hörde för mitt inre de magiska Swahili-orden från Lejonkungen: *Hakuna Matata* samtidigt som jag vände mig till killen som packat mina kassar och sa: Can you help me get this home? I forgot my car.... Sagt och gjort. Han bar hem mina tunga kassar, till Tuvas stora fascination - att någon kan vara så extremt stark, och fick av mig den enda kontanten jag hade i börsen som tack för hjälpen. Den motsvarar 100 svenska kronor vilket i sin tur motsvarar hans lön för fyra dagars arbete. Han blev glad och jag var nöjd. Hakuna matata.

Vi hade i fredagskväll upptäckt att gasen till spisen tagit slut. Jag fick ett nummer av min kära kollega Cissi som jag ringde under tiden jag handlade maten. Jag hälsade att jag fått numret av Cissi, förklarade att jag behövde gas och han svarade att han skulle höra av sig om en timme när han hade möjlighet att leverera gasen. Senare fick jag veta att han plötsligt dykt upp utanför Cissis dörr - glad i hågen - med en gasdunk. Det löste sig, som alltid här, så när jag var på väg i bilen med Gusten och Tuva tillsammans med Flavie (en annan fantastisk kollega) och hennes två barn till ett barnkalas ringde han igen för att få bli insläppt i vår lägenhet. Även det är en liten historia i sig men låt oss bara landa i att han kom in och vi fick gas i spisen igen. Dock ringde han mig när jag stod i en av Nairobis berömda bilköer och precis hade satt foten på gasen eftersom bilen framför mig sakta hade börjat rulla framåt. Det tog två sekunder att titta ner på telefonen som ringde, tänka tanken att det var gas-killen, titta upp och inse att bilen framför mig bromsat lika snabbt som han gasat och krocken var ett faktum. Jag var plötsligt i hans bakdel. Trafiken runt om stod stilla (tills de började köra om oss på olika sidor för att slippa vänta) och människor stannade på trottoaren för att beskåda spektaklet. Jag svor några väl valda svordomar innan jag gick ur bilen för att möta den kenyanska mannen. Han tittade uppfodrande på mig: What are you doing?! Jag inser hur klumpigt gjort det var och att detta kunde gått väldigt illa samt kostat oss stora mängder pengar och jag inser verkligen vilken tur jag hade när han granskade bucklan på sin bil, utbytte några blickar med sin fru, som anslutit sig till sällskapet, och sedan sa: It´s okey, you can go, we fix it. Och så körde vi vidare. Till kalaset. 

Efter gymbesök, tvättinstallation, gasfix, krock, handling, kalas och en fantastiskt trevlig middagskväll - fyra vuxna och åtta barn - var jag både trött och glad. Somnade sent och vaknade tidigt. Solen går alltid upp klockan halv sju, vilket är mycket passande en vardag, så när sovrummet fylls av ljus tänker kroppen att det är dags att vakna. Även om det inte är en vardag. Idag har vi intressant nog åkt skridskor och sedan ätit lunch med regnet vräkandes ner utanför. Det var riktigt kyligt...

Kudde köpt i butiken där vi åt lunch. Kuddar kan man inte få för mycket av!

Erik kom hem. Han diskade och Maja städade efter min härligt galna lördag och Erik hittade sedan knappen som tvättmaskinen krävde så nu testkör vi den - på riktigt. Tvättmaskinskillen visste troligtvis precis detta när han lämnade lägenheten och inte kom tillbaka; Det löser sig. Alltid.

Hakuna matata.